2 veckor av krasslighet har passerat och frustrationen över att inte kunna träna har varit helt extrem. Fattar inte hur det kan vara så sjukt påfrestande både kroppsligen och själsligen! Inte nog med att man är tekniskt sett förkyld så ska man dras med en abstinens som är total. Det är som att en bit av min identitet har slitits bort, det kan låta absurt, men jag är glad att jag fått bevisat för mig själv hur mycket denna livsstil betyder för mig. Jag vill absolut att andra människor som saknar förståelse för detta "fenomen", faktiskt tar sig en funderare på "vad kan jag passioneras av?". Istället för att i sitt förnekelsestadium hävda att det låter töntigt, jobbigt och Fan med hans moster hur ordalagen kan lyda! Hitta eran grej (vad som helst), jobba på och bli bara jävligt grymma på det ni gör! Så ska ni märka vilken skillnad det faktiskt blir i eran livskvalitet! Sådana människor beundrar jag och det borde finnas fler! :)

 

Idag blev iallafall ett riktigt lugnt ryggpass av och det var efterlängtat! Bara principen att få entra gymmets dörrar och om så bara snudda lite på vikterna fick mig att få lite extra energi till min uppfriskningsprocess... Viljan att bli frisk och bara fortsätta köra är otroligt viktig att bibehålla. Det är trots allt i sådana här faser människan rent naturligt har en tendens att ge upp. Efter långdragen sjukdom kan det vara extra jobbigt att komma tillbaka i gängorna igen och det uppdaterar jag mig själv ständigt med, allt för att bibehålla min fokus till att faktiskt vara tillbaka på banan snart!

 

Lite lugn rehabträning dom dagar jag känner mig pigg kan vara en hjälp på traven!

Let´s go!