Skrev ett riktigt långt inlägg här för två dagar sedan. Men lade nu märke till att det försvunnit och inte ens publicerats... Lite frustrerande... Menmen, sånt är livet ibland.

Vi har det riktigt fint här i El Nido. Överlag är människorna helt underbara! Otroligt vackert landskap, framförallt om man börjar röra sig ut mot öarna precis här utanför.

Här för några dagar sedan var vi ut på en båttur runt till massa olika öar och platser. Starkaste minnet jag kommer ha är nog turen vi hade till en stor lagun, som sedan ledde vidare till en liten lagun. Häftigt var det! Dock väldigt skrämmande på samma gång, eftersom man var tvungen att vada/simma hela vägen. Dom djupare ställena var inga som helst problem för mig. Däremot dom grunda ställena, fy i h*vete!, säger jag då bara! Min nya absoluta fobi, havsbottnar!! Skithemskt att gå i bara fossingarna i grunt vatten i vetskap om att det kan lura massa vidriga varelser vart som helst. Koraller, "stonefishs", muränor, krabbor och gud vet vad! Man har inte en aning om vart man sätter fötterna...

Jag greps av total panik mer än en gång, framförallt den gången jag kände hur något nafsade på mig! Så hädanefter inget sånt för min del! Strandkanter går bra, men inte steniga långgrunda ställen.

Vi har även träffat två filippinska tjejer vi umgås en del med. Verkligen godheterna själv! Här för två dagar sedan visade dom oss deras hemby en bit utanför staden, därefter strandvandrade vi en bra bit till stranden jag skrev om här för några inlägg sedan... När vi väl var framme snorklade vi litegrann..

 

(En snorkeltur som för övrigt slutade bryskt med ett akutbesök hos en läkare i byn intill. Mickes fot började domna mer och mer efter att ha trampat på någonting i vattnet. Fruktade det värsta, eftersom vi sett dödsgiftiga ormar bland dom långgrunda ställena. Lindade foten hans och tog oss med moppe till en byläkare. Som tur var konstaterades det att det "bara" var gift från koraller han fått i foten. Mikael fick något motgift i pillerform och domnaden höll i sig några dagar, sedan blev foten bra igen. Vid sådana tillfällen inser man hur skört livet verkligen är och man blir så otroligt lättad över turen i oturen. Måste tillägga att besöket hos denna byläkare även gav ett bryskt uppvaknande, som grädden på moset mitt i kaoset. Minnet av det där sjukrummet kommer sent att blekna. Jag minns den gamla bänken som användes som sjuksäng, hur det hängde ett slitet duschdrapperi i taket som skynke, alla oförpackade och kanske använda (?) kanyler/sprutor som låg lite utspritt över en kontorsbänk m.m. Ja hela den där helheten. Något som skulle föreställa ett sjukhus, såg mer ut som en återvinningscentral eller något. Tanken som slog mig var bara, stackars, stackars... Är det såhär byborna har det...)

Gårdagen däremot var inte så strålande för min del... Har svårt att minnas tillbaka på när jag senast varit så otroligt dålig! Magen smärtade något enormt och hela kroppen bara kokade, var stekhet hela jag. Vart liggandes i princip hela dagen, eftersom så fort jag satt eller stod upp höll jag på smälla av. Fick inte i mig ens frukost. Enda målet mat var bara några pizzabitar som pojkarna fixade till rummet på kvällen. Jens vart lite chockad att man lyckades se mina ögon idag, igår var dom halvständga hela dagen. Gjorde ju ont att titta...

Idag mår jag bra! Skönt att det totalvände till det bättre över natten! Annars hade det blivit fabbo doktorn nästa. Vill aldrig mer få sådär igen!

 

Tror att dagarna här i El Nido börjar lida mot sitt slut. Vi satsar på en fisketur imorgon, och mest troligt åker vi mot Sabang dagen därpå. Vill hemskt gärna uppleva en av världens längsta underjordiska floder innan vi drar vidare till Malaysia.

Ni får ha det bäst tills vidare! Saknar er där hemma!
Puss och kram
/Sofie