Varför känns världen så mycket grymmare för varje år som går?
Hör allt det till att bli vuxen eller är det bara världen som förvandlas allt mer till ett svart hål där ingen kan känna sympati för en annan varelse? Jag har svårt för att helhjärtat vilja tro på det sistnämnda, men ibland känns det hopplöst att finna någon rättvisa i denna värld.

På något underligt sätt känns det som att man måste utgå från att alla människor är fega och bekväma tills de har bevisat motsatsen. Det känns tragiskt. Människor med skinn på näsan och civilkurage växer inte på träd. Så just därför får människor, med förmågan att våga säga ifrån och säga vad dom tycker, en stjärna på himlen av mig. Ni är modiga och vårda eran förmåga med omsorg, för idag finns inte så många av er.

Jag bara funderar. Vart tog all medmänsklighet och rättvisa vägen?