Jag klarar inte av denna slentrian, att var dag bara flyter ihop till en enda rutinmässig sörja. På ett sätt är det sjukt jävla jobbigt att känna rastlösheten hela tiden, att jag hela tiden måste ha ett projekt på gång! Samtidigt ser jag det som en gåva jag bör ta vara på. Man lever bara en gång, så varför ska man fästa sig vid en livsstil man inte trivs med?

Jag klarar inte av när människor bara går runt och klagar över sin livssituation utan att åtminstone försöka göra något åt det. Det är synd, för rätt som det är har man gnatat bort hela livet och inte levt för dagen... Jag är livrädd för att förvandlas till en sådan person själv. Visst, alla har sina faser där man måste få deppa och gorma över livet, men den största skräcken för mig är att fastna där!

Jag vill resa och göra mitt liv! NU! Jag nöjer mig inte med att drömma avlägsna drömmar och ägna min tid åt något jag inte är ämnad till att göra. Jag är otålig och frustrerad, jag vill så mycket. Kanske för mycket? Eller kan man vilja för mycket?

Så småningom vill jag leva ett riktigt svenssonliv, kanske om några år... När jag har nerver till att tagga ner, när jag känner att jag gjort det jag vill göra... Ju förr jag har uppfyllt mina drömmar, desto tidigare kommer jag kunna slå mig till ro.



Maybe it's just a phase... Who knows? But this is what I want to do with my life. For today. That's what matters.

Då var 4:e dagen som sjukling förbrukad! Den 5:e dagen firar vi in med en rejäl snytning! Hurray!

Det är sådana här stunder man lägger sig i soffan med en kopp honungsthé och bara drömmer sig bort till bättre ställen, till kritvita sandstränder omgivna av rasslande palmtoppar och härliga turkosa vågor som rusar in och fuktar tårna. Mwaaah! Låt mig bara få känna känslan av sanden, solen, vattnet!!!

Tänk, för några månader sedan var detta vardag för mig. Jag har nästan svårt att tro det själv...
Frågan återstår. Vad fan gör jag här, i Kiruna..?


En lycklig tjej!

Alldeles för härligt, alldeles för perfekt, alldeles för underbart. Men fyfan vad sant!